Folkparkens historia
Man skulle kunna erbjuda både billigare och bättre alternativ till nöjen och rekreation än de som stadens ölhallar erbjöd arbetarna. Och man skulle kunna tjäna pengar! Det kostade nämligen mycket pengar för arbetarrörelsen att starta och driva tidningar och bygga ett Folkets Hus...
Det startade med att man hyrde Möllevångsparken i Malmö 1891 och 1892. Parken hade varit ett utflyktsmål sedan början av 1800-talet. Parken var också ökänd för fylleri, slagsmål och busliv. Och detta trots att godtemplarna arrenderat parken under några år fram till 1890! Lars Larsson som var en av de socialister som förhandlade fram första årets arrende på 800 kronor var också godtemplare. Därför var det med förvåning som parkens ägare upptäckte att det var till de beryktade och fruktade socialisterna han plötsligt hyrt ut parken...
Malmö Folkets Park
Arbetarrörelsen köpte Möllevångsparken 1892, sex tunnland, för 50 000 kronor. Eftersom Sveriges första Folkets Hus invigts samma år och kopplingen i alla delar fanns där så kom det nya namnet naturligt nog att bli, Malmö Folkets Park.
Som en löpeld spreds idén om Folkets Park, först i södra Sverige och efterhand över hela landet. En lång rad små och stora industriorter hade inom en tioårsperiod fått egna folkparker. Ofta med en koppling till Folkets Hus, enligt den modell man sett i Malmö, men också som egna oberoende föreningar med uppdrag att skapa bra miljöer för billiga och bra nöjen för arbetarklassen.
Centralorganisationen bildades
Tidigt kom tankar upp på att ett samarbete mellan de olika föreningarna kunde skapa underlag för att kunna pressa priser på artister och att kunna göra gemensamma inköp. 1905 bildades Folkets Parkers Centralorganisation (FPC) med säte i Eskilstuna. Elva parker anslöt sig. Två år senare var man 16 trots att man i södra Sverige bildat en egen organisation och brutit sig ur FPC. Som mest var 245 parker anslutna till riksorganisationen.
Från början var de flesta folkparker ganska enkla anläggningar. Så småningom byggdes en öppen dansbana i trä med räcke omkring - en sinnebild för svenskt nöjesliv i den ljumma sommarkvällen. I takt med framgångarna, kom det nya. Man byggde ut och byggde till, nöjesarrangemangen blev fler, tivolinöjen etablerades på fler ställen och i en ökad omfattning, utescener och serveringslokaler, dansbanor med tak och teatrar. En elegant entré var viktig. Den var i sig ett uttryck för den växande arbetarklassens självkänsla.
Sommarnöjen
Folkets Parks scener var endast under seklets första år den politiska agitationens spelplats. Istället kom Folkets Park från starten att bli synonymt med sommarens nöjen. Teaterföreställningar kompletterades med bondkomik, revyer, enkla kuplettsångare och liknande medan debatten gick varm på kongresser etc om kvalitén på verksamheten i folkparkerna.
1930-talet utgjorde starten för en expansion som också kom att förändra folkparkernas utbud och karaktär. Radion, filmen och schlagerindustrins utveckling skapade ett ömsesidigt beroende och möjligheter i samspel med Folkets Parks scener. När underhållningsindustrin i en allt snabbare takt lanserade nya artister blev folkparkerna livsviktiga som en väg att nå en stor publik. I början av 30-talet fanns det ingen kommersiell kraft i samhället som kunde mäta sig med folkparkerna när det gällde att föra ut nöjen och kultur till folket.
1940-talet präglades av beredskapsåren. En strid ström av artister turnerade runt bland de inkallade för att underhålla och förströ soldaterna.
Folkparkerna var vid den här tiden synonyma med det oroväckande, lite skrämmande. Många ungdomar förbjöds av sina religiösa föräldrar att besöka detta dansbaneelände. Från religiöst håll ansågs dansen vara första steget på brottets bana.
Världen kom till Folkets Park
Stora världen kom till Folkets Park på 50-talet. Delta Rhytm Boys och Frank Sinatra t ex hittade till parken. Men det var det äktsvenskt folkliga som skapade publikrekorden, som på många håll står sig än idag. Decenniet förde med sig: rockåldern, TV-åldern och mediaåldern. Det nya inom musiken och underhållningsbranschen återfanns i parkerna. De nya artisterna, revyerna, de stora publiksamlingarna, utbyggnaden, privatekonomins förbättring. Alla dessa faktorer kom att under 50- och 60-talen medverka i de framgångar parkerna upplevde. Nu inleddes också en tradition i att man i parkerna presenterade artister från utlandet. Amerikaner, ryssar, kineser och artister/grupper från alla jordens hörn hittade genom åren sedan 50-talet hit och ut i Folkparkerna.
TV:n och diskoteken
TV:ns intåg i det svenska folkhemmet kom tillsammans med publikens förändrade nöjes- och fritidsvanor att sakta men säkert under 70-talet radikalt förändra bilden. Trubadurerna och diskoteken hade sin storhetstid på 70-talet, men på andra scener än i Folkets Park.
70-talet var också årtiondet då dansbanden drabbade Sverige. Dansen var stor. Folk kom till parken med ett mål i sikte - att få dansa. Många unga lärde sig att dansa i parken, men fler och fler besökte diskoteken och lärde sig de danser som gällde där. Diskoteken som vi inte riktigt ville ta till oss...
80- och 90-talen kan sammanfattas i att på artistsidan satsas på att nå en barn-och familjepublik. Dansbanans orkestrar spelar för en allt mognare publik. Så, mot slutet av millenniet, dyker några nydanande orkestrar med en egen repertoar och ett eget ungdomligare sound upp och utmanar...
Andra mötesplatser än inglasade köpcentrum har en viktig roll att fylla i människors fritid idag och i framtiden!